Hej Anettes läsare! Linn Lindström heter jag och är nybliven egenföretagare. Efter att ha sett Anette på en konferens sökte jag upp henne, för att jag ville lära mig av henne. Jag tänkte att hon ju faktiskt i flera decennier levt det liv jag tror att fler och fler av oss kommer få möjlighet att leva ”i framtiden”. D.v.s friare arbetsliv (men mer osäkert), mer global rörlighet (bo och jobba i olika länder om du vill), karriär och familj på sina egna villkor osv. Dessutom skulle hon vara en förebild utan allt det där eftersom hon numera hjälper andra entreprenörer framåt via både Stockholms Affärsänglar och Funded By Me.

Tillsammans kläckte vi idén om att blogga svaren, så att fler kan ta del av dem. Sharing is caring, eller hur! Så jag ställer frågor och Anette svarar i bloggform. Grymt va?!

Anette, berätta, varför fortsätter du driva bolag efter 30 år?

Krasst sett har jag alltid drivit bolag för att jag är oanställbar. Det är inget företag som orkar med mig, min framfart, och ”otålamod”.  Jag är dessutom en urdålig förvaltare och jag ser möjligheter överallt, jag kan liksom inte hjälpa det. Min sista anställning var mellan barnen 1991-1992 för att jag skulle behålla min föräldrapenning då jag sålt den då sista verksamheten med tillhörande gårdsarrende.

Det var faktiskt en mycket god vän som frågade samma sak så sent som idag. Hon är svenska och vi träffades i USA via några vänner i början på 00-talet. Jag blev först lite förvånad att hon frågade för jag trodde hon visste. Så påmindes jag om ett konstigt samtal med min fina pappa för några månader sedan då han läst en artikel med mig i SvD. “Vad gör du egentligen.. nu igen?” frågade han.

Svaret till pappa var ju inte så så svårt, trots ett förkortat och något krystat svar. ”Vi produktutvecklar åt andra bolag, vi paketerar om befintliga produkter, förenklar, förbättrar, bygger om, bygger nytt och ger smarta lösningar med fiffiga grafiska gränssnitt.” ”Vi ser till att de passar in i fler/bättre sammanhang”, berättade jag för pappa.

Till min kompis sa jag: “Pengar”, “Alltså jag gillar ju att göra affärer!” “Jag gillar att hitta hål i marknaden”, “Jag gillar att snickra ihop bra lösningar och se till att andra får dra fördel av dem, mot betalning”.

Min utmaning är att jag (tydligen) inte behöver känna att jag måste göra stora vinster i allt jag gör. Utom när jag investerar i någon annans affärsidé. Där poängen med att jag tillför kapital är att vi tillsammans utveckla mer/bättre produkter för att tjäna pengar på det. Då vill jag helst få tillbaka “manna från himlen” och “hit a home-run” (aka minst 10 ggr pengarna). Nu är jag så funtad att jag tror att allt jag gör är en home-run, tills det inte är det längre… go figure…

Så du drivs av pengar men inte stora vinster?

Pengar är viktigt, låt oss inte lura oss själva. Men pengar går att ordna på många sätt. Vi brukar turas om, min man och jag. När pengarna börjar ta slut är det dags att ”lägga på ett kol”. Vem som gör det är mer en fråga om den som har en öppning eller ser att man kan få ihop medel för att gynna en viss situation. Att lägga pengar på hög gör ingen nytta!

Fast vi är vana förstås. Vi två har jobbat ihop ända sedan vi träffades (våren 1980) och startade vårt första bolag  ‘83. Ett direktreklambolag som jobbade med alla former av texter och grafik. Han ritade och jag skrev. Vi gjorde allt, från lite snyggare menyer till pizzeror, säljblad, illustrationer till vecko-, och månadstidningar, presentartiklar och böcker. Inser ni att detta är innan datorer och skrivare fanns i varje hem och man gick och beställde texter från ett sätterier för att få ut texter i löpande format. På hösten ‘83 började jag RMI Berghs och det öppnade upp mycket och samtidigt tog det udden av en massa spontana initativ. Ordspråket ”The more you know the less you can” visade sig tyärr lite för sant. Så trots att det var en givande tid, kändes entreprenörskapet och ”att göra på riktigt” bättre för mig än att sitta i skolbänken. Jag hade gjort affärer sen jag var 10 och jag var bara 22 när jag var färdig på Berghs. Livet hade just börjat och det fanns mycket jag var nyfiken på. Första året efter examen var jag projektassisent på reklambyrå, andra året var jag sättare på bokförlaget Rättsforum. Hela tiden drev jag och mannen bolag vid sidan om och det slutade med ett gårdsarrende och en karantänstation innan vi flyttade till USA.

Så pengar är ändå inte är den ultimata drivkraften?

Självklart bidrar min otålighet och nyfikenhet till att jag också hinner med många nya grejer, medan andra gör samma samma. Men jag har också en jäkla uthållighet när jag är något på spåren, och när jag har ett mål. Annars hade jag antagligen gett upp företagande för länge sen.

Det är väl sant som jag sa till pappa ”Vi ser till att de passar in i fler/bättre sammanhang” och som jag sa till min vän ”Jag gillar att hitta hål i marknaden”. Kombinationen av de två är oerhört tillfredställande! Och dessutom leder det många gånger till pengar…som jag kan använda till nya ventures!

Du drivs av att sätta ihop någon avancerad form av pussel?

Ja, så kan man kanske se det! Men tänk själv att varje dag se affärsidéer som ”någon bara borde genomföra” och inte göra verklighet av iallafall några av dem? Att investera i andra är ju en väg men samtidigt kan jag inte bara ge råd, jag måste göra också! Fast ska jag vara ärlig så har jag drivit bolag så länge att jag troligen inte ens vet hur man slutar.

Jag har förvisso lovat min familj en segelbåt, så det kan väl vara en anledning att lägga pengar på hög, istället för att ”köpa nya pussel”. Men samtidigt hinner vi aldrig riktigt ha traditonell semester så är det då inte bättre att använda pengarna på att uppleva vårt största intresse: entreprenörskap.